I det nysammanställda och sällsamt vackra ”Requiem”, där den danske tonsättare Bent Sørensens nykomponerade mäss-satser går i dialog med den flamländske renässanstonsättaren Johannes Ockeghem, finns det också en tydlig idé om det rumsliga och det akustiska. Till Sanctussatsen har Sørensen en anvisning där han vill att kören skall röra sig ut i en cirkel omkring publiken och föra tonerna med sig ut i rummet” – så att ”en enskild ton förflyttas av en enskild sångare från ett ställe till ett annat”. En idé om kyrkorummet som akustisk mötesplats mellan olika tidevarv. Men också om publikens delaktighet i de klangliga förvandlingarna – från de tydligt tecknade gregorianska melodierna till nutidens konturupplösande klangsjok. En vision om att sätta rummet i rörelse som Jens Brincker i den fina textkommentaren jämför med det mirakulösa som sker i Richard Wagners långfredagsopera ”Parsifal”.

Sørensen–Ockeghems ”Requiem” kan påminna om Sven-David Sandströms många kreativa dialoger med J S Bachs kyrkoverk, bara det att avståndet mellan tonsättarna här är fem hundra år i stället för tvåhundrafemtio. Ett avstånd som gynnar Sørensens fascination för det främmande, fördolda och för alltid förgångna (han sägs alltid ha älskat överväxta kyrkogårdar och ruiner).

För att skapa en nutida ingång efter det första liturgiska anropet: ”Herre hör min röst, för jag syns inte” har Sørensen gått till Dylan Thomas och hans bävande men ändå liksom lätt svävande rader om livets förgänglighet: ”Hourly I sigh/for all things are leaf-like/and cloud-like./Flowerly I die/for all things are grief-like.”

En darrande förtröstan som präglar hela detta verk. Ända fram till det förkrossande vackra ”In paradisum” där änglakörerna tar emot. Inte med en klang som bländar utan med ett ljushav att sugas rakt in i.