KÖRMUSIK

Nordiska körexpeditionen

Ars Nova Copenhagen, dir. Paul Hillier. Eric Ericsons kammarkör, dir. Florian Benfer. Riddarhuset 27.8.

Nordiska körexpeditionen började med en idé som kastades fram vid Medelhavets kust hösten 2013, en idé om att presentera fyra nordiska toppkörer i de nodiska länderna. Sagt och gjort. Fyra körer med 77 sångare deltar i expeditionen och ger 18 konserter i fyra städer. Efter att ha börjat i Oslo förra veckan kom man till Helsingfors detta veckoslut. I oktober återstår Stockholm och Köpenhamn.

I bakgrunden figurerar Tenso-nätverket som grundades 2003 som ett samarbetsforum för fyra professionella körer. Sedan 2009 har man jobbat expansivt och i dag har man tjugo medlemskörer i sexton länder. Alla körer verkar uppträda med den repertoar där man är mest hemma, för Helsingfors kammarkörs del betyder det idel nutida stycken.

Trots att både Köpenhamnbaserade Ars Nova och Eric Ericsons kammarkör har skapat sig utomordentliga rykten var det få som anade sig till exakt hur utomordentligt dessa två körer skulle låta.

Ars Novas inledde med ett set om fem kompositioner från medeltiden och renässansen av Jean Mouton, Dufay och ett par anonyma kompositörer, och visst var det tydligt att den här repertoaren är körens vardagsmat. Det är svårt att exakt sätta fingret på vad som var så utomordentligt. Kanske har det att göra med att materialet sitter så bra för rösterna, att rösterna behärskas perfekt. Kanske hänger det också ihop med förhållandet mellan huvud och kropp när man sjunger om de mest mänskliga av ämnen, moderskapet, Maria och barnet. Dufays klagan blev maffig, medan de övriga gav mera rum för eftertanke.

Ars Nova behärskar givetvis också den nutida repertoaren. Idén bakom Line Tjørnhøjs Vox Art Reportage – om civilisationen 2.0 verkade i sig angelägen (att peka på världens orättvisor) men textmassan med utdrag ur tidningar och Wikipedia och citat av bl.a. Albert Einstein är alltför omfattande och dekonstruerad för sitt eget bästa. Betydligt stiligare är då danske Pelle Gudmundsen-Holmgrens (1932–2016) Tre stadier, som först utforskar kommersialismen på städernas gator, skogens läten och avslutningsvis en syntes av dessa, och allt med träffande musikaliska metaforer. Skogssatsen är speciellt effektiv när körsångarna vandrar runt i rummet och kommer nära inpå publiken med sin fågelsång.

Eric Ericsons kammarkör är dubbelt så stor som Ars Nova och har en större dynamisk skala. Den kommer speciellt väl till sin rätt i den klassisk-romantiska repertoaren, i stycken som David Wikanders Förvårskväll och Hugo Alfvéns Aftonen, där de rena, fylliga och perfekt intonerade harmonierna tar vilken lyssnare som helst på sängen. Uttrycket var inte alls sämre i de moderna styckena, i Folke Rabes efterapning av mungigans nasala ljud i Joe's Harp, i Daniel Börtz studier av en explosiv text (I mörkret av röster), i Karin Rehnqvists folkmusikaliskt influerade Davids nimm eller Gustav Lindstens skumraskiga Penumbra.

Ingvar Lidholms Libera me bjöd på en oerhört stark läsning av den bekanta rekviemtexten Dies irae, dies illa, och innehåller otaliga kraftigt dissonerande rusningar i symmetriska rörelser i motsatt riktning mellan ytterstämmarna. Här är harmoniken ofta avsiktligt grumlad, medan den mastiga volymen får det att skrälla i öronen också för den mest härdade lyssnaren.

Båda dirigenterna Paul Hillier och Florian Benfer behärskade sina körer med stor säkerhet och skicklighet. I bakersta raden påpekades det att körexpeditionen mycket väl kunde ha varit en del av Helsingfors festspels program i år. Åtminstone dög konserterna som ett fullgott alternativ för den som känner för körmusik.